Sammanfattning
Huvudsökande: VTI, Sigurdur Erlingsson
Vägkonstruktioner bryts ned med tiden från den kombinerande effekten av upprepade axellaster samt exponering av vägens omgivningsklimat. I Sverige har programmet PMS Objekt använts för dimensionering av vägkonstruktioner i över 20 år. Där används två kriterium för nedbrytningen, dvs. utmattningshållfasthet för beläggning (sprickkriterium) samt ett förenklat spårkriterium. Metodiken är empiriskt baserad bakom och utvecklades i samband med fullskaliga fältförsök i USA för över 50 år sedan. En omfattande utveckling inom vägområdet har skett sedan metodiken infördes. Lastbilarna samt vägbyggnadsmaskiner har utvecklats och i dag används andra vägbyggnadsmaterial. Allt detta gör att den metod som togs fram i slutet av 1950 talet har stora brister i att beskriva den aktuella nedbrytning pga. trafikbelastningen och det lokala klimatet. VTI har med stöd från Trafikverket utvecklat en ny Mekanistiskt-Empiriskt (ME) baserad dimensioneringsmetod ERAPave PP för vägkonstruktioner. Där appliceras mekanistiska grundprinciper enligt hållfasthetsläran för att bestämma vägens respons från trafikens riktiga axellaster i vägens omgivningsklimat. Därefter kopplas responsen till strukturell förändring (nedbrytning) genom ackumulering av alla förstörningsbidrag som varje belastningspuls ger upphov till och därmed förutsäger tillståndsförändringen (nedbrytningen) som funktion av tid. I detta projekt är syftet att utveckla ERAPave PP verktyget vidare för att öka dess robusthet och göra det mera användarvänligt. Detta innebär bl. a. utökning av verktygets materialdatabas (fler material), bättre inkludering av vägens loka klimat, förbättrad tjällyftsberäkning, inkludering av lågtemperatursprickor, förbestämda axel last spektra från WIM data och inkludering av underhållsåtgärd. Nyckelord: Mekanistisk vägdimensionering, nedbrytning, tillståndsutveckling, spårutveckling, utmattning, laboratorieförsök.